Ulrica J-a never ending story

Du är så otroligt älskad & saknad! Jag vill ha tillbaka dig min älskade mamma!

2011-12-22T20:05:00.004+01:00

Sorgen efter mamma gör sig alltid påmind, i det mesta jag gör så tänker jag på min älskade mamma. Det är precis samma känsla när vintern kommer & jag kan känna lukten ute precis som det var när mamma var så sjuk. Det kan vara en speciell sak eller att jag kommer på mig själv att kalla saker precis som hon gjorde. Hur lik jag är mamma i vissa gester, miner, språk osv. men trots detta är det ändå positiva händelser. Sorgen är fortfarande olidlig men den har dock bytt skepnad från chock, uppgivenhet till att försöka tänka lite mer positivt. Att hon definitivt har det bättre där hon är nu än att behöva lida så otroligt hårt som hon fick göra!

Jag har under dessa 2 år som gått även själv fått kämpa oerhört hårt för att ta mig upp & att blicka framåt. Nu känns det som att sorgen mer har övergått från total chock till det fakta att mamma kommer faktiskt inte tillbaka & hennes stund var kommen. På ett sätt känner jag ilska för att hon lämnade mig. Jag vet inte riktigt vart jag ska börja & sluta med allt som har hänt vår familj den senaste tiden & i mitt liv överhuvudtaget! Jag har blivit anklagad för diverse saker som jag ska återkomma till i mitt nästa inlägg. Jag kanske låter bitter sur & arg många gånger men så är inte fallet! Det bara är så att när jag har något att säga så gör jag det utan en massa omsvep, jag säger vad jag tycker & jag står för det! Jag kan bli ganska hård på det sättet att jag måste få säga hur det känns utan att någon klagar över hur jobbigt det är att höra vad jag har att säga. Jag är inte arg men det kanske ter sig så på mitt sätt att skriva. Men det är det enda sättet jag kan skriva på för tillfället. Det är även så att när jag har något jag vill uttrycka, oavsett om det är ilska, glädje eller sorg så kan jag låta väldigt hård "rak" för att jag säger precis vad jag tycker & tänker & blir extremt fokuserad på det just i stunden!

En annan mycket viktig sak i detta är att jag har under alla år skrivit väldigt mycket. Som ex. dagbok, anteckningar om allt som händer mig & mina barn så jag en dag kan berätta för mina barn hur allt faktiskt låg till med allt. Tyvärr var det som att den förmågan, att kunna uttrycka mig i text bara försvann med mamma! Som om det har låst sig totalt & jag inte kan berätta med den inlevelsen & intensiva känsla jag kunde förut. Det är därför jag inte har kunnat skriva något i bloggen, hur jag än har försökt så har det inte kommit fram ett ord! Som jag berättat tidigare så bröt jag ihop fullständigt när mamma gick sin väg! Jag trodde aldrig att jag skulle få livet åter. Jag har en lång väg kvar att gå vad gäller den delen i mitt liv, men tro mig jag kämpar! Jag tror ofta att nu klarar jag inte mer eller orkar inte mer. Men innerst inne har jag precis samma kämparglöd som mamma & det är tack vare att hon lärde mig att inte ge upp i första taget! Men jag har mina fantastiskt fina & underbara barn som går vid min sida & gör att jag vill kämpa ännu hårdare! Alla som tröstande försökte säga att tiden läker alla sår etc. tyckte jag var helt galen! Vad då tiden läker alla sår!? Den tomhet jag känner & det tomrum i mitt hjärta kommer aldrig tiden att kunna läka. Men det kanske blir lättare att hantera & leva med i framtiden.

Något som smärtar oerhört mycket är att mammas grav är så långt borta, vi har ca 20 mils bilresa fram & åter. Kostnaden blir för stor & bilen måste lagas så det känns tryggt att åka så långt. Samt att det blir väldigt tungt för mig att köra så långt, jag har varken orken eller tiden att orka ta mig an det. Men jag skulle så otroligt gärna vilja göra en alldeles egen underbar eller åtminstone kunna beställa en vacker krans för att lägga på graven, tyvärr har jag heller inte ekonomi för detta! Helst skulle jag önska att kransen vara i formen av ett hjärta med vackra små rosor, kvistar, färgad ståltråd virad runt, glitter för att det dels är jul men även för att det är vinter, det skulle även sitta fast en vacker liten ängel på ena sidan av kransen & jag skulle vilja tända ett ljus i gravlyktan & det smärtar mig så vansinnigt att jag inte kan ta mig dit. Som ni kan se så vet jag precis hur jag vill ha det men jag har inte råd att åka till min älskade mammas grav, jag kan säga att det är med stor sorg i hjärtat jag berättar det för er läsare.

Det här är till dig mamma!

Idag är det precis på dagen två år sen du somnade in. Två otroligt långa & fruktansvärt tunga år av sorg & saknad! Det känns fortfarande som om det vore igår, konstigt nog!? Jag känner mig fortfarande vilsen i mig själv som människa, det känns som att jag inte kommer någon vart, som att jag bara står på samma ställe & stampar! Men jag måste på något sätt lära mig att hantera sorgen & någon gång komma framåt. Men jag vet att du inte skulle vilja se mig på detta vis, uppriven, vilsen, sargad själ som lider oerhört mycket! Jag vet att du vill att jag ska kunna känna glädje & få mitt liv tillbaka, jag har faktiskt fått tillbaka känslan av att det finns saker som är meningsfullt i mitt liv att utföra. Jag ska för din skull & för mina älskade barn kämpa allt vad jag kan för att komma tillbaka till den människa jag var förut. Jag är även otroligt tacksam att just du fick vara mormor till dina älskade barnbarn & att du verkligen gjorde så gott du kunde för barnen.

För att du ställde upp, en sån enkel sak som att du bjöd alltid på fika, du handlade alltid med god mat när du kom, du gjorde helt enkelt allt på ditt eget sätt men fortfarande av kärlek till oss alla! Jag vet även helt säkert nu att jag kommer att klara det här! Jag ska leva vidare för din skull & för mina barn & skapa familjen baserad på kärlek & repekt. Jag ska göra allt som står i min makt för mina barn, att deras framtid & uppväxt ska bli så bra & trygg som den någonsin kan bli! Jag kommer dessutom alltid att behandla barnen med respekt för var & en som den individ dom är. Du har alltid funnits vid min & barnbarnens sida vad det än har gällt. Trots att du inte alltid gjorde på ett sätt som alla andra skulle göra så vet jag att du ville bara väl.

Jag ska för dig men även för att jag vet att jag är stark nog se till att mina älskade barn går ut i livet med en stor portion moral, acceptans, förståelse men även att dom ska vara trygga i sig själv & aldrig någonsin känna sig mindre värd än någon annan, men heller ej sätta sig själv högre än någon annan. Samt att dom har förmågan att förstå att livet går ut på att bygga på en trygg & stabil grund, men även ha modet & styrkan att jobba sig fram även vid motgångar. Jag vill att dom ska få växa upp i en kärleksfull omgivning där jag som mamma & vuxen har den viktiga uppgiften att se till att dom får den omvårnad, kärlek & trygghet dom behöver. Jag vill ge mina barn en trygghet i sig själv & styrkan att vara den dom är, oavsett om dom på något vis är annorlunda än någon annan, att välja sin egen väg genom livet. Dom ska ha stor respekt för att vi alla är lika mycket värda, kunna hjälpa andra som är i behov av stöd, vara en medmänniska. Dom ska även veta att det är okej att misslyckas & göra fel, men då förstå att det kan bli konsekvenser som dom faktiskt får stå för.

Jag tror oxå att inom dig mamma så fanns det en väldigt liten flicka med otroligt sårad själ sedan barnsben som gjorde att du var & blev den du var. Du fick genomlida en helt annan barndom än vad vi (dina) barn antagligen aldrig kommer kunna förstå. Det var en hård tid att leva & växa upp på det sätt som du fick göra! Det kanske inte är så konstigt ändå att du hade det tungt genom hela livet. Att alltid känna sig utanför, mindre älskad än alla syskon som var ganska många, att behöva utså mycket "fylla", bråk, stryk, men framförallt att alltid varit den som var utanför & för att du kände dig mindre värd än precis alla andra! Även om inte allt blev perfekt så har du alltid kännt dig misslyckad, det gör vansinnigt ont i mitt hjärta när jag tänker på det & att din känsla alltid var att du var underlägsen & mindre värd. Det var helt enkelt så att du fick tyvärr inte den enkla vägen att vandra genom livet. Samtidigt har din tid med oss gett mig perspektiv på att alla är olika men ändå är vi beroende av varandra. Jag vet att du många gånger kände dig ensam & du var väldigt ensam, då framförallt med ditt mående & att många tyvärr inte kunde förstå varför du agerade på det sätt du ofta gjorde. Det i sin tur ledde till en hel del ilska & bråk om dig & med dig, vilket antagligen flera av oss förstår idag, varför & vad allt berodde på.

Men trots att du kanske inte var som "alla andra mammor" så var det bara du & jag vill verkligen poängtera bara du som alltid fanns där & ställde upp när det väl gällde. Du stöttade mig genom enormt tunga händelser & jag är otroligt tacksam att det var just DU som var min mamma. Trots dina svårigheter med dina bekymmer så var du den enda ex. som faktiskt kom till sjukhuset (var flera år sedan) & satt med mig, pussade mig på pannan & strök mig på armen även fast du var så vansinnigt rädd för att jag skulle ha någon väldigt smittsam bakterie. Även om jag även då var vuxen så var jag för dig alltid ditt lilla barn & jag vet att det många gånger blev så fel trots att du menade så väl. Jag kan förstå nu varför du hanterade saker & ting på "ditt sätt" men ändå har jag otroligt många underbara minnen jag får ta med mig genom livet.

Men du ska veta mamma att för mig har du alltid varit min älskade mamma. Jag vill oxå säga till dig hur otroligt tacksam jag är för allt du gjort för mig & barnbarnen! Vi sa alltid att vi aldrig skulle klara oss utan varandra, precis som jag & Nathalie gör nu. Vi finns där för varandra ständigt & jag försöker vägleda henne på ett bra sätt genom livet & att hon ska ha bra värderingar & känna repekt för alla andra människor. Bevisligen så sitter jag här & jag har uppenbarligen inte gett upp heller för då hade jag inget att skriva om. Det är tack vare dig & barnen jag kämpar vidare, jag vill se mina barn få växa upp i ett harmoniskt hem med mycket kärlek & ömhet! Jag vet oxå att du vill se till att jag kanske väljer en enklare väg genom livet. Trots allt är det upp till varje människa att bestämma hur man ska leva sitt liv. Sen finns som ex. i ditt fall mamma många orsaker till ditt mående & dina handlingar vilka jag har haft & har absolut full förståelse för.

Men jag vill även att du ska veta att jag känner starkt med dig för att du i så många år fick kämpa så vansinnigt hårt utan framsteg. Att du periodvis mådde betydligt bättre gjorde det lättare att umgås men dom stunderna du hade då du inte alltid kanske visade dina bästa sidor var extremt jobbiga & påfrestande men det var bara att försöka hantera allt lugnt så kändes det genast bättre för dig. Jag försökte alltid lugna dig med att allt skulle bli bra & det var ingen fara. Jag lyssnade hur jobbigt jag än kunde tycka att det var & jag vill att du ska veta att jag idag förstår vilket helvete du faktiskt fick stå ut med. Och jag har faktiskt väldigt svårt att förstå hur du faktiskt stod ut? Hur du kunde kämpa dig vidare trots enorma svårigheter!

Jag försökte alltid trösta dig, lugna dig & inte skälla på dig då jag vet att det aldrig skulle göra saken bättre. Du var ändå en riktig hårding som inte gav upp för minsta lilla, även hårda motgångar gick du igenom med stormsteg. Jag tror inte jag någonsin träffat en männsika med din förmåga att kämpa så vansinnigt hårt! Jag är stolt över dig för att du faktiskt klarat väldigt mycket, men det gör även fruktansvärt ont i hjärtat att veta hur vansinnigt mycket du har fått lida! Dels för att andra har ställt till oförätter åt dig men även för att du själv ställde till med en hel del som jag vet att du egentligen inte menade. Så jag känner absolut ingen ilska för saker som har hänt utan accepterar det som det är, men önskade att du hade agerat på ett annat sätt.

Många gånger fick du stå ut med en hel del orättvisa för att du inte mådde bra, för att du var som du var! Du var oxå alldeles för snäll vilket många omkring utnyttjade, men se det som att hur mycket du än ställde upp för alla & inte fick någon tacksamhet tillbaka alls så gjorde du massor med goda gärningar! Jag kan även med största säkerhet säga att även om vi som stog dig närmast många gånger tyckte att det kunde vara jobbigt med ditt sätt att vara så är vi nog alla väldigt tacksam för att du fanns där för oss barn ändå "men på ditt sätt"
Jag lovar dig mamma att jag ska göra allt du inte kunde göra eller klarade av att göra för att på så sätt finns du alltid med mig & jag orkar ta mig igenom nästa hinder i livet. Jag vet att när jag var barn, tonåring & under min uppväxt inte alltid kunde eller orkade med att du var som du var. Framförallt hade jag inte samma förståelse då som jag har idag, heller inte samma livserfarenhet. Jag har gått igenom otroligt nästan oförståeligt mycket för min ålder så jag törs nog säga att jag är väldigt bra idag på att förstå andra, inte döma någon då ingen vet vad någon annan går hem till.

Jag är stolt över att jag alltid lyssnade, inte skällde på dig utan istället försökte tala dig till rätta när du själv inte hade förmågan att inse att det faktiskt inte fanns så mycket farligheter som du trodde, jag är oxå stolt över att du alltid fick vara hos oss & periodvis faktiskt bodde med oss då det även gav dig & småbarnen otroligt mycket kvalitetstid. Jag kan idag vilket jag aldrig trodde att jag skulle göra se tillbaka på allt roligt vi hade, allt tok vi hade för oss, alla helt galna resor vi gjorde & alla tokskratt vi fått tillsammans, alla barnbarn vi har fått uppleva tillsammans. Jag är tacksam över att jag faktiskt kunde se dig som den människa du var & vara tacksam för det. Även att jag nu förstår hur du var & varför du du hanterade saker & ting lite knasigt ibland. Men framförallt är jag så otroligt tacksam över att få lära känna dig min älskade mamma & samtidigt fått lära mig den hårda vägen livet kan yttra sig på ibland, samt att jag har fått otroligt många erfarenheter genom allt vi gått igenom tillsammans.

Jag har idag förmågan att förstå dig, hur du hanterade olika saker & framför allt varför. Men jag vet oxå att du många gånger var väldigt glad, lycklig & tacksam över en hel del saker. Jag minns när du gjorde mig i ordning till lucia på mitt dagis, jag glömmer aldrig när jag kom hem från skolan & du sa att jag skulle titta bakom dörren & där stog världens gulligaste hundvalp, jag glömmer aldrig hur du varje kväll satt med mig i din famn & berättade sagor som du hittade på själv & jag tyckte det var världens bästa sagor & det tycker jag än idag. Dom lever vidare genom att jag berättar dom för mina barn. Jag glömmer aldrig hur du outtröttligt spelade samma spel om & om igen i timmar, jag glömmer aldrig din fantastiskt goda kassler gratäng, jag glömmer aldrig hur otroligt mycket du pysslade om mig när jag var magsjuk, jag kommer antagligen aldrig att glömma hur vansinnigt mycket julklappar jag alltid fick av dig, jag glömmer faktiskt aldrig hur otroligt mycket du skämde bort mig, jag hade nog allt någon kan tänkas ha! Framförallt glömmer jag aldrig någonsin hur mycket du älskar oss!

Jag älskar dig så mamma & du kommer

alltid att ha en plats i min kropp & själ!

Jag är tacksam för att jag & alla vi i familjen
fick förmånen att ha dig som mamma!
Jag har fått otroligt mycket erfarenheter av
ditt sätt att leva& en otrolig förståelse för
vilket otroligt jobbigt, tungt &
hårt liv du fick leva. Du kommer alltid att
finnas med oss i allt vi gör!

Vi ses snart igen min älskade mamma!

Jag älskar dig så min käraste mamma!

Älskad & Saknad!

Grattis min älskade Nathalie!

2011-11-02T14:17:00.002+01:00

Ett jättestort grattis till dig min älskade dotter! Har jag inte en fantastiskt vacker dotter så säg, helt sanslöst! ;) Inte nog med det så är hon en alldeles speciell & mkt stor själ. Otroligt ambitiös, glad, omtänksam & envis som synden, haha! Jag är så otroligt tacksam för att vi har dig i våra liv.

Tack för att du finns!

Jag älskar dig!

Puss på hjärtat från mammsen!

Grattis min älskade Kim!

2011-10-26T06:28:00.002+02:00

Vill gratulera min älskade pojke Kim som är den finaste killen jag vet!

Hoppas att du får en underbar dag!

Vill att du ska veta hur mycket jag älskar dig!

Massor med pussar från mamma!

Grattis min älskade William

2011-10-13T18:34:00.002+02:00

Idag vill jag gratulera min älskade lilla son William som egentligen blivit ganska stor, han fyller nämligen 12 år!!! På bebis fotot är han bara 6 månader & otroligt söt, ögonen tindrar & leendet kan få vem som helst att smälta! ;) På det andra fotot är han precis lika underbart söt & det är fantastiskt hur man under dessa år fått se denna lilla människa växa & utvecklas till en alldeles egen individ. Han är otroligt omtänksam, mjuk, kärleksfull men även en väldigt känslig & djup liten filosof. Det är häftigt när man har flera barn att dom kan bli så olika som individer trots att dom växer upp på samma sätt.

Ett stort GRATTIS till dig min älskade son!

Hipp Hipp Hurra!!!

Jag älskar dig så William

Puss från mamma!

Puss & Kram

till alla er andra oxå!

Nu är hösten här & jag är tillbaka!

2011-10-09T07:25:00.001+02:00

Nu är jag tillbaka efter ett långt uppehåll & hela sommaren har gått. När det är sommarlov så råder det minsann ingen brist på saker att göra. Det har verkligen varit en händelserik sommar måste jag säga, framför allt för barnen men även för mig & familjen i helhet. När det är sommarlov så går all tid till barnen så jag har inte hunnit pysslat så mycket. Däremot har jag ägnat mig en hel del åt inredningen i vårt hem. Ordnat med praktisk förvaring, sytt massor med nya dukar, gjort flera supersnygga krukor med blommor. Köpt nya lampor inför hösten som för övrigt är en riktigt mysig årstid. Jag älskar när det blir mörkare ute så jag kan tända ljus, vet inte hur många ljuslyktor jag har, men många är det kan jag säga.

Det har inte direkt varit mycket till sommar här i jämtland, men några riktigt fina veckor fick vi, då blev det mest uteaktiviteter hela dagarna med kubb, picknick & lek i massor. Är så otroligt tacksam att jag har mina barn. Dom är allt i mitt liv, jag har dom att tacka för att jag kämpar vidare. Nu är det ju tyvärr så att många människor har svårt att förstå när man har en vidrig sjukdom som jag har, vilket innebär mycket värk i princip dygnet runt så är det svårt att orka med allt. Men jag tycker att trots mitt mående, då menar jag dels min värk samt min sorg efter min mamma så gör jag mer än ett utmärkt "jobb" som mamma & då ska man även ha i åtanke som ensamstående mamma.

En riktigt rolig liten varelse & ett nytt tilskott i vår familj är vår lilla älskling "Meyva" som vi har haft nu i 2 månader. Vi kallar henne dock "Meya" då det är lättare för barnen att säga. Hon är fantastiskt duktig, det känns redan som att hon har bott med oss i flera år. Hon är så otroligt kärleksfull, smart & sanslöst lättlärd! =) Trots att hon bara är 4 månader så kan hon massor med trick redan, såsom "high five" vacker tass, gå fot, sök, & en hel del annat. Hon har även fått smeknamnet "ditt lilla snusk" när hon misslyckas & uträttar sina behov inomhus, haha! ;) Ni måste spana in hennes öron, sjukt gullig! Hon ser ut som en blandning av fladdernus, råtta, helikopter & en hund. =)

Ha en skön dag alla ni därute!

Kika in snart igen & glöm inte att lämna en liten

hälsning så jag vet att du varit här!

Puss&Kram

Ulrica

Nya Lampor & lillpricken!

2011-04-12T10:54:00.004+02:00

Själv sitter jag hemma med "lillpricken" hela veckan YAY! (Som om jag inte sitta hemma jämt ändå!) Det råder då ingen brist på saker att göra det är det då ett som är säkert. Lillstumpan har alltså vattenkoppor & det är banne mig bokstavligt talat från topp till tå! I ögonen, munnen & värst av allt i "muffen" som hon själv säger, hehe! ;) Hon gråter, kliar & skriker till om vart annat, jag springer bara runt runt & smörjer med salvor, kliar, torkar tårar & tröstar så gott det nu går. Vi har heller inte sovit nästan något alls inatt så nu är vi helt slut...jag tycker så vansinnigt synd om henne då jag inte kan göra något alls för att få bort eländet! Hoppas det går över fort!

Jag tänkte iaf visa mina "nya" lampor till mitt sovrum. Jag har haft dessa lampor sedan urminnes tider, jag kan liksom inte göra mig av med dom så jag förnyar istället lampskärmarna. Dom har nog varit i dom allra flesta färger men inte svart spets & jag är verkligen supernöjd med dom!

Ska man klä om en lampskärm så är det bra att använda flamsäker plast, det kan du hitta i en hobbyaffär. Den brukar även vara självhäftande så klär du om med papper är det enkelt att mäta ut en större bit en skärmen & rulla den, sen klippa runt kanterna, vika ner & limma. Själv använder jag limpickan till allt. Klär du om med tyg ex. spets så leta efter ett tyg som är lite stretchig då det är lättare att spänna tyget samt att du måste använda plasten under tyget för ett snyggare resultat. Så här såg mina ut innan, ganska tråkiga!

Ha det bäst!

Jag & lillpricken kliar vidare så länge!

Kramar till er alla!

Mitt liv & jag!

2011-02-08T20:18:00.000+01:00

Nu tänkte jag skriva del 2 om mig själv så det är lika bra att jag gör det ordentligt! Det har varit en ganska lång, tung tid & av den anledningen har jag inte orkat skriva på länge. Kan man skriva öppet & ärligt om sina erfarenheter & hur det faktiska livet för mig är så ger det mig möjlighet att läka i både kropp men framförallt i själen! Därför vill jag nu berätta min historia om hur allt är. Kanske ger det hopp till andra i samma situation, kanske kan jag hjälpa någon då jag har väldigt mycket erfarenhet eller någon kan hjälpa mig & jag tror att få berätta ärligt hur saker & ting ligger till så kan dom som inte vet kanske sluta ha fördomar om mig, men framförallt så kan skrivande en stor del i läkningsprocessen. Jag har alltid gillat att skriva men jag skriver betydligt mer när jag mår dåligt för att verkligen kunna se min egen verklighet & se om det finns något att kunna förändra för att börja må bättre.

Min fysiska hälsa försämrades redan för 8 år sedan när jag fick en hjärhinneinflammation. Det tog ytterligare några år innan jag fick diagnosen Fibromyalgi & vägen dit var oändligt lång följd av extremt många undersökningar, oförstående läkare utan kunnskap om just FMS. Dessutom jag har verkligen blivit hårt ansatt av denna vidriga sjukdom! Under dessa år har jag verkligen slitit mycket ont, givetvis av värken i sig men även en del hemska läkare som anklgat mig för att jag simulerade min smärta, jag var nervsjuk, ja listan kan göras lång. Vändningen kom dock då jag träffade en underbar läkare som var insatt i denna sjukdom samt att jag sövdes för en undersökning & även då reagerade jag med att skrika av smärtan, äntligen blev jag trodd! Man kan ha flera olika symtom, listan kan göras väldigt lång & dessvärre har jag drabbats av i princip allt såsom, ljuskänslighet, luktkänslighet, ljudkänslighet som väldigt lätt leder till huvudvärk vilket jag har dagligen & bara det gör ju att man vill gräva ner sig, migrän som kommer & går ofta 1 gång/vecka, svullna händer & fötter, stelhet som i sin tur leder till att jag har svårt att röra mig speciellt på morgonen (tar mig ungefär halva dagen att "komma igång" i kroppen) kokande känsla i kroppen med frossa & svettningar (skitjobbigt att svettas som en gris, tror ju tamejf.n att jag är i klimakteriet) minnesförlust (vilket är ett stort problem då jag missar mycket viktiga tider ex.), tappar ord, yrsel, obalans (vilket gör att det ofta är svårt att köra bil) colon irritabile (dvs, rubbad tarmfunktion), täta vattenkastningar (får springa på toa halva nätterna vilket oxå stör sömnen), muntorrhet (vilket gjort att jag har stora problem med mina tänder), andningssvårigheter, skvättig, kramper, nedsatt immunförsvar som leder till att jag ofta får infektioner av alla dess slag, kronisk & extrem trötthet, extremt stresskänslig som även det leder till mer värk, trötthet osv. Man får ofta hormonrubbningar som jag har fått vilket ger problem med en hel del i kroppen samt att det ofta kan göra att seretoninhalten sänks som även detta ofta leder till depression, sist men defenitivt inte minst så leder allt detta naturligtvis till nedstämdhet som vidare oxå kan leda till depression. Så att jag slutligen fick en depression är inte konstigt med allt som har hänt (då en mycket stor del är mammas bortgång) & jag var antagligen redan nedstämd av min sjukdom sedan innan så jag lättare hamnade i det.

Att hamna i en depression är inget jag ens önskar min värsta fiende då det gör att man töms totalt på energi, ork & det mesta är ganska meningslöst. Man känner sig som en missanpassad individ som måste "knapra piller", oftast missförstådd & skammen är enorm! Jag är extremt isolerad & väldigt ensamen från att ha ett stort socialt liv till att bli helt avskärmad från omvärlden! Jag orkar inte hålla kontakten med vänner trots att det egentligen är det enda jag vill, orkar inte svara i telefonen & än mindre ringa upp någon, inte ens lyssna på musik eller radion då man helt enkelt inte orkar höra något ljud överhuvudaget! Jag blir inte lycklig när jag tar et sk. "lyckopiller" men det gör att jag orkar gå upp ur sängen, andas, äta, leva & det är skillnad. Som en bekant sa till mig vid ett tillfälle, han trodde inte på "sånt där skit" det är bara att döva känslorna! Till svar fick han då av mig att jag hade inte suttit här idag om det inte var för medicinen så jag är otroligt tacksam att det finns. Naturligtvis dövas känslorna, det är ju det som är meningen, så dom fyller faktiskt sitt syfte! För mig handlar mitt liv om att ta hand om barnen just nu, all min energi går åt till det. Men jag vill påpeka att barnen är underbar & jag har dom att tacka för att jag kämpar vidare. Jag hoppas att jag så småning om får mer ork så jag oxå kan börja "leva". Jag längtar så efter att kunna t.ex. ta en fika på stan, umgås med vänner & göra saker jag alltid har tyckt om att göra & det är inte lite saker det. Jag har alltid varit väldigt aktiv, tränat vilket jag inte kan göra på samma nivå av värken & nu har det såklart inte blivit något alls! Jag brukade vara med barnen på alla möjliga aktiviteter, älskar att inreda & hålla hemmet i toppskick! Problemet med mig är att jag har så eextremt höga krav på mig själv, då framförallt som mamma. Det kan ju vara både positivt & negativt naturligtvis. Nu börjar jag dock inse att jag inte kan leva som förut när jag var frisk, men det har tagit mig flera år att komma till denna punkt.

Jag började må ganska dåligt redan när jag gick igenom skilsmässan dels för att det var ännu ett misslyckande men framförallt för att jag aldrig har älskat någon så innerligt! Jag var totalt hängiven denna människa & för första gången i mitt liv så förstog jag vad kärlek var. Jag trodde att jag visste vad kärlek var då jag har några kraschade förhållanden med barn sedan innan, vilket i sin tur ledde till att jag trodde på mina förhållanden. Men uppenbarligen så visste jag inte det! Samtidigt är det så att ingen kan göra en så illa som den som står en närmast. Det var otroligt många svek, slutligen kände & känner jag mig ouppskattad & total värdelös vilket jag gör fortfarande! Vad gäller den biten så har jag inte träffat någon sedan skilsmässan vilken var 3 år sedan. Det känns som att jag aldrig kommer att träffa någon igen! Inget jag just nu är intresserad av men ändå. Framförallt så måste jag må bra för att "orka" med någon annan. Sen är det så att jag känner mig totalt värdelös vilket inte direkt gör saken enklare & har tyvärr extremt svårt att lita på någon & jag undrar om jag överhuvudtaget kommer att göra det igen? Men visst kan jag erkänna att jag längtar efter en famn att krypa upp i, känna mig älskad & uppskattad! Men jag tror att är det meningen att jag ska träffa en livskamrat så blir det så.

Min största bedrift här i livet är mina barn som jag är otroligt stolt över men samtidigt är det såklart inte så roligt när andra männsikor pratar skit om mig för att det är just olika pappor. Något jag förmodligen aldrig kommer att kunna förstå är hur det kan vara så fruktansvärt att jag har många barn! Som om jag vore totalt urblåst för den sakens skull. Det är väl det finaste man kan göra här i livet. Jag respekterar dom som inte vill ha barn av olika skäl men för mig var det helt otänkbart att jag inte skulle ha skaffat barn. Det sägs att många yngre tjejer skaffar barn tidigt för att känna sig älskad. Nu tror jag i och för sig att det ändå är en grund i det hela att man trots allt är lite egoistisk oavsett ålder & vill känna sig älskad vilket man av ett barn gränslöst gör. Däremot var jag väldigt ung när jag fick mitt första barn & jag har klarat det mycket bra. Jag vill klargöra för er som inte förstår en gång för alla att jag har alltid trott på kärleken annars hade jag aldrig gått in för den jag levt med eller skaffat barn. Givetvis har jag trott att den jag levde med just då har varit "min stora kärlek" & därför skaffat barn & försökt bygga en framtid tillsammans för gott.

Å varför tar jag upp detta nu? Jo, detta är en väldigt stor del av mitt liv & att folk pratat illa om mig har någonstans även om man utåt sett vill verka stark, gjort väldigt ont! Jag har egentligen varit ofta missförstådd & fått en "stämpel" utåt att det är något fel på mig! "hur kan man annars ha barn med olika pappor", "hon måste ju ha något problem som inte kan behålla sina killar", "man ska inte skaffa barn om man inte kan ta hand om dom" etc. men till er som är just en av dom som säger så här vill jag säga, sopa rent framför eran egen dörr innan ni ger er på andra! För en sak vill jag definitivt göra klart för er att något jag alltid har gjort & gör så är det att ta hand om mina barn! Barnen är mitt allt, mitt liv & utan dom så hade jag inte suttit här idag. Det är för deras skull jag kämpar & jag gör allt för att dom ska ha det bra. Jag kommer aldrig förstå människor som lägger ner sin energi & tid på att prata om andra & gotta sig i andras problem. Dom om några har uppenbarligen problem!

Konstigt nog är det helt okej att andra har barn med olika pappor, framförallt kändisar & dom i den här stan som ingår i det sk. "innegänget". Som jag tidigare nämnde så vill jag tro på kärleken & har alltid trott på att mina förhållenden är för evigt. Att jag inte hållt ihop med mina killar beror ju knappast bara på bara mig eller killen, det finns orsaker till att vi gått skilda vägar. Det finns en historia bakom allt & sen om männsikor vill välja att tro på min eller någon annans version är upp till var & en. Det måste ju inte vara så att min "sanning" är likadan som någon annans "sanning". Jag är av den sorten som tycker att alla borde bilda sig en egen uppfattning. Nu vet jag att det är lätt att haspla ur sig saker om andra, det har jag oxå gjort någon gång. Men jag har lärt mig att man ska aldrig döma någon på förhand, ingen vet vad en annan går hem till. Jag om någon kan verkligen uttala mig om detta då jag än idag ska tvingas stå ut med människors illvilja & elakheter under väldigt många år nu. Men jag vägrar tro att ingen är sämre än att dom kan bättra sig, så det finns hopp för er oxå som inte har vett nog att hålla truten stängd!

Det har varit år av diverse anklagelser på mig, att jag inte skött om barnen etc. Är det något jag gjort så är det att älska barnen av hela mitt hjärta & alltid sett att dom går före allt annat. Dom har alltid fått en mycket viktig sak, nämligen kärlek. Jag tror inte på att "köpa" barn, dom behöver regler men framförallt få bli sedd & få kärlek. Mycket närhet, kramar någom som frågar hur deras dag har varit oavsett ålder. Jag kramar mina större barn minst lika mycket som mina minsta barn. Jag har alltid varit noga med mattider, kläder, sovtider etc. men utåt sett vid ex. vårdnadstvister har flera av papporna fått det att låta som om jag vore en nerdrogad alkoliserad, totalt hänsynslös & rent ut sagt skitdålig mamma & person! Jag kan erkänna nu att det gjort extremt ont! Ont i hjärtat med tanke på allt jag gjort & gör för barnen. Förut var jag "rädd" för allt, livrädd att jag skulle göra minsta lilla som dom sedan skulle kunna vrida till så att det låter som att jag inte är riktigt klok! Men jag är inte det längre, dels för att jag vet att jag gör det bästa för barnen, jag vet att jag inte gör något fel utan jag är den bästa mamman som mina barn kan ha! Vilket jag oxå är otroligt stolt över! En annan mycket anmärkningsvärd sak är att när jag fick min sjukdom så var det enligt papporna oxå påhitt, jag kunde inte vara så dålig, jag kunde inte må så dåligt att jag inte orkade med att hålla samma tempo som tidigare, hela min sjukdom var en enda stor bluff. Men när det handlade om barnen & vårdnadstvister då var jag helt plötsligt "alldeles" för sjuk för att kunna ta hand om mina barn, mycket märkligt måste jag säga! Detta var oxå en sak jag var extremt rädd för, att våga säga ex. att nej idag orkar jag inte med att göra diverse saker med barnen, idag måste jag få ställa in ex. tider för utvecklingssamtal eller liknande. Men jag är ej heller idag rädd för detta då det är ett faktum att mitt liv ser ut så här. Men det finns ju föräldrar som är allvarligt handikappde, förlamade, djupt deprimerade, alkoliserade, missbrukare, arbetslösa etc. ska alla dessa föäldrar vägras rätten till sina barn eller barnen framförallt vägras rätten till sina föräldrar? Svaret är enkelt & naturligtvis nej! Jag kan mycket väl erkänna att vissa sagar kan vara extrent kämpiga, ja rent utav "skitjobbiga" men jag vet att jag gör ett mer än utmärkt jobb som förälder trots att jag inte hinner eller alltid orkar uppfylla allt. Men det saknas aldrig mina barn någonting i allafall & det är jag stolt över.

Bara en sån sak som att en Söndag morgon skulle min dotter få följa med sin pappa på badet trots att det inte var hans helg. Jag vill verkligen påpeka att jag är uppe vid 5-6 varenda morgon då jag alltid varit en morgonmänniska samt att jag ska få upp barnen i tid & vi hinner göra oss i ordning i lugn & ro. Det är extremt sällan vi ligger kvar & "drar" oss ett tag, men denna morgon var jag som vanligt uppe tidigt. Jag var rejält uttröttad av all tid jag tillbringade med mamma på sjukhuset varenda dag samt att min yngsta dotter var krasslig så vi hade sovit ganska lite denna natt. Jag klev upp tidigt med barnen, gjorde frukost & sedan bestämde vi oss för att lägga oss i sängen, titta på barnprogram & mysa som vi alltid brukade göra förut. Mina barn sover oftast utan nattkläder då dom blir så svettiga. Vid 10-tiden kommer då pappans sambo vilket heller inte var planerat, dottern springer & öppnar dörren i underkläder. Vilket jag inte tycker är ett dugg märkligt då vi just klivit ur sängen! Precis i samma ögonblick ringer en sköterska från mammas avdelning, eftersom mamma var döende var det mycket viktigt att dels svara som ni alla säkert förstår varför. Varpå jag ber sköterskan vänta, ropar till dottern att hon kan gå in & hämta kläder jag lagt fram på sängen. Jag var oxå i underkläderna & ett linne så jag ville inte direkt springa ut med luren i högsta hugg & halvnaken. Kläderna på & iväg åkte dottern med sin pappas ganska nya sambo. Absolut inga konstigheter! Men det är helt okej att en del av dem kan byta tjejer hursomhelst, barnen ska tvingas gå igenom nya relationer & inte så väldigt lång tid senare gå igenom ännu en separation & så upprepas detta gång på gång. Det är oxå en sak jag med stolthet kan säga att jag inte har utsatt dom för nya killar hit & dit. Detta har jag naturligtvis oxå fått mycket "skit" för, att jag haft flera förhållanden. Men mina sambos har åtminstone inte bytts ut en gång per år & numera har papporna gått om mig vad gäller antalet misslyckande förhållande med hästlängder. Det är vad jag menar med att man ska sopa rent framför sin egen dörr innan man ger sig på andra!

Vad händer? Jo jag får några dagar senare ett samtal från socialnämnden om att hennes pappa gjort en anmälan. Till min stora förvåning fick jag höra att jag hade legat helt utslagen när pappan var dit, dom hade försökt fått liv i mig men det var omöjligt, flickan stog i underkläder & hade inte fått någon frukost. Dessutom hade dottern sovit på soffan naken med två tonårspojkar!! Vad var det dom insinuerade? Vidriga människor & helt sjukligt måste jag säga! Min tonårsdotter hade några vänner som sovit över, två av pojkarna fick sova på soffan då det inte fanns nog med plats, dom hade på kvällen sett på film så dom hade dessutom somnat fullt påklädd trots att vi hade bäddat till dem. Mina småtjejer fick sova inne i min säng den natten. Så nu är ju den stora frågan, hur kan pappan säga att dottern sovit naken med pojkarna på soffan då han inte varit här, hur kan han ens ha sett det då det inte var han som hämtade henne, hur kan någon överhuvudtaget sett det då hon var i mitt rum, i min säng när telefonen ringde & det samtidigt ringde på dörren varpå dottern springer & öppnar. Hur kan någon av dem sett varifrån dottern kom & dessutom anklagat mig för att legat livlös & dom var som dom sa, in i mitt rum till min säng & "försökte" få liv i mig! Då kan man ju undra om dom inte blev det minsta orolig att det var något fel på mig & isåfall ringt en ambulans!? Det skulle jag ha gjort handlöst om jag "hittar" någon i sin säng helt livlös! Ellerhur? Är det inte någon som håller med mig om det?

Inte nog med det så kan väl inte dottern vara påklädd "innan" vi ens har hunnit kliva upp & om det nu skulle ha varit så att vi faktiskt inte hade ätit frukost & hon gick runt i underkläderna så det hade det väl inte varit i hela världen! Nu var inte fallet så men jag vill inte mena att jag har en viss poäng med det hela. Jag har även kommit hem till vänner där dom "dragit" sig ända framåt 12-tiden & deras barn har sprungit runt i underkläder. Vart jag vill komma med detta är att förklara ett exempel av anklagelser jag fått för att ni ska förstå. Men jag kan säga att det är myckt, mycket mera jag har fått utstå! Men numera är det så att jag är inte "rädd" för att göra något fel. Jag menar, barnen bor ju trots alllt kvar hos mig trots utredningar, anmälningar, tingsrätt, vårdnadsvister etc. Skulle det vara så stora fel på mig så hade väl barnen omhändertagits för längesedan! Men år ut & år in av allt detta blir väldigt tungt i längden, hur mycket ska jag orka stå ut med? Tidigare år var jag i princip "rädd" för precis allt, om jag ex. glömt tjocksockorna till dagis, om inte håret var extremt noga kammat, om jag kom 5 minuter för sent till dagis, om barnen råkade skrika hemma osv. så kunde jag bli anmäld igen det är helt sjukt att det skulle behöva vara så! Jag fick stå ut med en fruktansvärd utreding av socialnämnden pga. pappornas anmälningar både en & två gånger med lögner om mig som gjorde så fruktansvärt ont, men inte ens det känns längre! Så till er som gjorde utredningen & samtliga inblandade vill jag säga att det ni gjorde mot mig är under all kritik! Hade jag orkat gått vidare med det hela till högre instans så tro mig, då hade jag gjort det.

Slutligen fick min älskade mamma cancer, vilket chockbesked! Jag trodde hjärtat skulle stanna, tid & rum stod stilla, sekunder kändes som timmar, livet tog en helt ny vändning & det blev inte till det bättre kan jag berätta. Jag var såklart med henne den dagen hon fick beskedet vi befarade bekräftat från den dagen var jag med henne så mycket jag kunde ända tills hon slutligen somnade intvå dagar innan jul för 1 år sedan. Helt otroligt att det redan gått 1 år! Det känns som om det vore igår & det går inte en enda dag utan att jag tänker på henne vansinnigt många gånger. Innan det var hon sjuk ett helt år & pressen var enorm. Jag förstod redan från första början att det aldrig skulle gå vägen, trots det är hoppet det enda man har. Och mamma hon gav upp redan från början, hon orkde inte mer då hon hade ett väldigt tungt liv av olika skäl. Jag kommer aldrig att glömma julen för 2 år sedan, dagarna innan mamma & jag var på det hemska mötet med läkarna. Hur mamma, jag & barnen firade jul, skrattade & ändå försökte ha mysigt tillsammans. Mamma hade väldigt svårt att äta & pillade vid julmiddagen i sig en mosad potatis, det var allt. Trots det så var hon ändå vid gott mod & försökte vara glad. Vi visste inte då någon av oss att det skulle bli vår sista jul tillsammans. Vi var med varandra hela jul & nyår, på nyårsafton så firade vi med barnen. När dom lagt sig kommer jag så väl ihåg att mamma & jag satt uppe till nästan 02.00 på natten, såg på film, skrattade hejdlöst & hade en underbar kväll. Jag passade på att pärla, knåpade ihop ett halsband som hon ville ha, hon fick välja ut pärlorna eftersom sen sov tillsammans som vi gjorde ibland & låg på varsin sida med en tidning var & sen tjattrade oss till sömns. Det var som om vi båda inombords visste att det faktiskt var vår sista tid tillsammans.

Detta har tagit mig extremt hårt & mitt hjärta gör fortfarande så fruktansvärt ont! Det känns som om det aldrig någonsin kommer att bli helt igen! Själen vrider sig av smärta & drömmarna återkommer precis varenda eviga natt, det ter sig bara lite olika. Det var smärtsamt att under ett helt år vara med henne, se hur mycket hon fick lida & hur otroligt mycket tårar det fanns i mig. Jag trodde inte att man någonsin kunde gråta så mycket! Men mamma hon var stark, hon var den som ändå på något sätt höll mig uppe in i det sista. Trots att det plågade henne så otroligt mycket så gnällde hon aldrig, hon hade glimten i ögat hela tiden. Men jag vet att hon led otroligt mycket i det tysta. Det enda hon kunde säga emellanåt var att hon undrade när "det" skulle hända? Jag svarade henne alltid samma sak lugnande att det kommer att gå bra mamma. Hon liksom på något sätt fick förlika sig med döden. Var det något hon hade med stora bokstäver så var DÖDSÅNGEST! Det hade hon haft i hela sitt liv. Det fanns någon hon ville träffa innan hennes stund var inne & det var min syster, hennes dotter som hon inte hade haft kontakt med på många många år. Det var egentligen det enda ouppklarade hon hade. Den dagen då min syster kom för att träffa mamma skyndade jag mig till sjukhuset tidigt på morgonen för att göra mamma "fin" inte för att hon bad mig utan för att jag visste att det var en mycket viktig dag. Jag såg till att hon fick tvätta sig ordentligt, bytte skjorta på henne, borsta tänder, bäddade rent i sängen, kammade hennes hår & smörjde in henne. Jag vet att jag gjorde henne lycklig & det värmde mitt hjärta.

Inte ens när mamma blev sjuk kunde jag få vara ifred. Jag fick höra genom mina stackars barn som även dom tagit detta hårt hur deras pappa sagt att hon inte var sjuk, hon hade inte cancer uten det var lögn. Helt sjukt av honom måste jag säga! Ännu mer sjukt att han utsatte sina barn hennes barnbarn för något så elakt! Men då har min inte minsta lilla skam i kroppen! Jag fick anonyma kommentarer i bloggen där personen i fråga varför jag ljög om att min mamma hade cancer? För det hade hon ju inte alls det! Vad jag fick ut av att ljuga om det etc. Fruktansvärt gjort & jag förstår vem dessa kommentarer kom ifrån, jag hoppas att just du läser detta & jag vill säga till dig att det kommer en dag för dig oxå! Med tanke på att papporna till barnen kunde göra detta mot mig så kan ni ju bara tänka er allt annat dom sagt & gjort mot mig oxå. Men inget förvånar mig längre, inget kan göra mig ont längre. Jag har gått starkare ur detta & jag förstår att största problemet ligger hos personerna själva. Ni kan inte ta något mer ifrån mig, ni har redan tagit allt & ni kan inte skada mig mer än ni redan har gjort!

Som ni säkert förstår så är det så oändligt mycket mer som har hänt, sagts & gjort! Men ska jag skriva om det här så skulle jag aldrig bli klar med detta inlägg. Kanske berättar jag mer med tiden, kanske inte. Det värsta som någonsin kunde hända, har hänt mig. Jag har förlorat ett barn som oxå är en ängel, lilla Simon, den person jag älskad oerhört mycket skildes jag ifrån & mamma som verkligen var mitt allt här i livet togs oxå ifrån mig. Sen tvingas leva med denna vidriga värk samt allt annat som hör sjukdomen till, svår depression som det lett till att jag gått upp så mycket i vikt & detta sliter jag oxå extremt ont av, svårt ekonomiskt då jag blev utförsäkrad otroligt nog! Kämpar med myndigheter för att söka ekonomiskt bistånd för kläder & saker som pengarna vi lever av faktiskt inte räcker till, vi får avslag efter avslag trots att dom vet våran situation, tjorvar med totalt oförstående läkare som menar att det finns inte mer att göra för mig, trots att jag "vet" att det finns mer att göra men det är enklare för läkarna att bolla mig fram & tillbaka så ingen av dom dom behöver ta sig an promlen, det mina vänner är inte lätt! Men på något vis måste det gå, jag ska bli bättre hur det än ska gå till. Jag blir saktare starkare för var dag men jag har en lång väg kvar att gå. Detta berättar jag för att jag kan få kontroll genom att berätta om mina känslor. Det tror jag kan nog hjälpa många andra i min situation.

Till jul var jag med i ett inslag i mittnytt där jag fick berätta om vår situation & att pengarna vi lever av dvs. existensminimum inte räckte till julklappar & julmat. Vi fick en del bidrag från familjer & personer som ville hjälpa oss. Jag & framförallt mina barn är er evigt tacksamma då vi trots allt fick en bra jul till slut ändå. Jag hoppas att ni läser detta då jag vill tacka er av hela mitt hjärta! I inslaget kallade man mig ett annat namn vilket inte var självvalt. Jag skäms inte för att visa att det var jag, ej heller för att berätta om detta. Däremot är jag stolt att våga stå för den jag är & att jag vågar dela med mig av vårat liv.

Är det någon som vill hjälpa oss, stötta mig/oss eller vill prata av sig om sina problem så vill jag mer än gärna att ni kontaktar mig på min mail ulrica.jonsson@hotmail.com Jag har så mycket mer att berätta. Jag har en otroligt stor erfarenhet nu & det är nämligen av livet & alla svårigheter man möter efter vägen. Jag skulle även väldigt gärna vilja komma i kontakt med just dig som har en anhörig med cancer eller du som själv lever med denna sjukdom då jag gärna vill kunna stötta & göra detta för att hedra minnet av min älskade mor!

Jag tackar alla er som läat hela detta inlägg & skulle bli otroligt glad om ni lämnar en hälsning & berättar vad ni tycker eller om ni vill ha någon att berätta om erat liv för.

Till mina barn vill jag säga att jag älskar er så otroligt mycket!

Till dig mamma vill jag säga att du finns alltid i mitt hjärta & jag saknar dig så det gör otroligt ont!Jag älskar dig min sötaste mamma!

Många kramar till er alla!

I´ll be back

2010-10-14T10:08:00.005+02:00

Japp, jag ÄR tillbaka! Var bara tvungen att ta mig en liten paus från bloggande & allt annat omkring mig. Jag har heller inte lyckats gå ner något mer i vikt men jag rör mig lite mera iallafall & försöker verkligen heeela tiden att tänka på vad jag stoppar i mig. Men det är inte så lätt alla gånger när man inte mår helt okej! Nu är jag inne på min 4:e förkylningsvecka, likaså barnen. Helt otroligt hur det bara kan gå runt runt hur länge som helst. Så tyvärr har det gjort att jag inte kunnat röra på mig så mycket som jag har velat eller orkat för den delen. Dock har jag försökt hålla mig från nattätande, det har blivit några återfall några kvällar. Och efteråt känner jag mig så äcklad & tänker att det är ingen annan än jag som kan göra något åt det här & att varenda steg jag tar är ett steg närmare min vanliga vikt samt viktigt ur hälsosynpunkt. Som en av tjejerna (Petra) skrev vi blir ju inte direkt yngre & med åldern sänks även ämnesomsättningen. Vill även påpeka det (Linda) sa att när man har en sjukdom med en vidrig värk som hon & jag har som leder till att man har svårt att röra på sig så är det lätt att tröstäta av den anledningen att men blir ledsen & deppad. Såklart blir det så att man går upp mer när man inte KAN röra sig som alla andra. Jag skulle mer än gärna gå på gym & träna men det finns inte på hela världskartan tyvärr!

Nu är det ju i och för sig så att jag är ju bara 20, haha! Kommer aldrig att bli äldre! Inte i huvudet i allafall, frågan är om jag ens är det, snarare 14 med alla utbrott, gråtattacker osv. ;) Jag har skrivit tidigare att jag skulle bjuda på ett urläckert recept, ordna veckans blogg samt skriva del 2 om mig själv. Som ni ser, jag har INTE glömt bort det eller er mina kära läsare. Sen vill jag tilägga att har ni en härlig kille på lager ni kan tipsa mig om så passa på NU! Annars är det risk att jag blir ungmö för all framtid då jag aldrig tar mig någon vart! *Skratt*

keep on going

2010-09-30T19:01:00.003+02:00

jorå jag lever, men mycket mer än så är det inte just nu! Så vansinnigt förkyld & hela min stackars lilla kropp höll jag på att skriva, men just nu är den större än f.n! Tack alla ni för era goa & peppande kommentarer! Jag SKA gå ner i vikt om jag så ska leva på vatten & bröd tills jag formligen svälter av hunger! Jag vägrar att se ut som en flodhäst! Hur roligt är det när man "bara" ska kolla om man får på sig sina byxor. Fort igen med sovrumsdörren, slita fram jeansen, på med dom fort som f.n, japp, dom kom inte längre än till låren, sätta sig på sängen, böla som en gris! In kommer Nathalie min dotter & undrar varför jag gråter, jo för jag får inte på mig mina byxor, jaha var det inget värre än så svarar hon & går.

Inget värre!!! Kan det bli värre, not! Jaja, såhär i efterhand var det ganska roligt att man sitter & tjurar som ett litet barn för att det inte går som man vill. MEN nu har jag minsann uppdaterat min vikt. Har endast 2 vågar som numera befinner sig i förrådet efter ett raserianfall som jag inte kan hitta så jag knatade iväg till Mio möbler häromdagen & letade upp en våg därinne. Fick smyga bakom hyllorna sen fort kasta ner den på golvet, av med skor & jacka i hopp om att väga så där 20 kilo mindre, hoppa på & vips står det en kille bakom mig som jobbar i affären & frågar undrande om jag vill köpa vågen? Nej för guds skull svarar jag, den väger ju fel!!! & skyndar mig ut därifrån! HAHA! ;)

Hursomhelst så har jag nu varit väldigt duktig tycker jag med ätandet förutom att jag imorse tryckte i mig nästan en hel burk med Nutella för jag tyckte så synd om mig själv! ;) Helt galet men sant! ;) Jag får sånna ryck emmellanåt men håller för det mesta en ganska bra diet just nu. Jag har faktiskt gått ner 2 kilo så det är jag glad för. Men jag inser oxå hur lätt det faktiskt är att gå upp i vikt då man bara sitter hemma & försöker få dagarna att gå. För er som inte redan vet så har jag en hel del problem med värk vilket i sin tur leder till att jag inte kan göra så mycket längre som jag skulle vilja eller det jag kunde göra förut när jag inte var sjuk. Men det blir en viktberättelse för sig. Nu blir det lite mys med barnen med saga & pussar, sen idol.

På återseende!

Puss&Kram

från SumoUllis

Blog of the week

2010-09-19T10:12:00.004+02:00

Hej på er, jo jag lever faktiskt men det är knappt! Känner mig som en riktig sunk just nu, sitter här i hela mysis stassen, uppsatt hår & funderar på vad jag ska ta mig för. Det råder liksom ingen brist på saker att göra här hemma...något hade jag faktiskt på hjärtat. Är det någon som kan låna ut en våg? Jag har faktiskt ingen våg så jag kan berätta för er vad min startvikt är nu i jakten på att bli en otroligt snygg mamma! ;) Ska leta reda på en så får ni veta vad jag väger. Jag har iallfall varit riktigt duktig med ätandet förutom att en & annan bamse chokladkaka har råkat slinka ner. Jag är så sjukt SOCKERBEROENDE=FETTO!

Sen har jag funderat nu & tänkte att jag kan börja köra med "blog of the week" vill någon av er ha en alldeles egen annons i min blogg där just du syns så lämna genast en kommentar så kör vi. Tanken är att var & en får en egen vecka där annonsen syns & jag länkar tillbaka till din blogg. Det är ju trts allt 52 veckor på ett år så det är bara att anmäla er! =)

På återseende under dagen.
Puss&Kram
Ulrica

Nya Brillorna

2010-09-14T09:17:00.003+02:00

Lovade att visa mina nya brillor, så här är dom. Supersnygga om jag får säga vad jag tycker. Gillar Specsavers där man får två par glasögon till et bättre pris. Investerade i dessa godingar & ett par till som jag tänkte visa er senare. Nu vill jag såklart ha ett utlåttande, vad tycker ni? Sen vill jag passa på att kom igen, lämna lite avtryck när ni kikar in. Jag bits inte!! ;) Tycker det är så roligt varje gång jag kikar in i bloggen & någon av er alla som är här & hälsa på har lämnar en liten kommentar!

På återseende, uppdaterar senare idag.

Nu är jag här igen 5 minuter senare glömde en väldigt viktig detalj! Ni behöver inte titta på fettot inuti brillorna så skulle jag vara tacksam! Det är det jag tänkte berätta mer om senare idag, hur det går med vikten.

Puss&Kram
Ulrica

Life is a maratonlopp?

2010-09-10T09:55:00.012+02:00

Tid är pengar brukar man säga! Men hit med dom j-a pengarna rå! Jag får minsann inga pengar för min dyrbara tid. Frågan är hur mycket jag hinner göra på så kort tid som möjligt? Jo nu ska ni få höra. Klockan 05.00 slog jag upp mina bajsbruna eller vänta här nu var det inte vackra nötbruna ögon kanske? Började genast att tänka på min sjukt-mycket-att-göra-lista som jag skrev igårkväll, jag lovar den vill ni inte se! Det blev se så där 804 punkter

*Laga kläder

*Lägga in annonser*Rensa vinterkläder samt ta undan sommarskor

*Tvätta

*Städa

*STÄDA nej nu skriver jag inte mer!

Hur som helst, medan jag funderar över min göra-lista så gnuggar jag mig i ögonen & undrar vad det är som geggas ut över hela ansiktet? Jo då har jag somnat med en j-a chokladboll i handen & liksom smetar den över hela ansiktet & en del av håret. Heja Ullis HEJA! Nu förstår ni vad jag menar med mina bajsbruna ögon. Är det undra på att man ser ut som ett FETTO? Då kom jag på att inatt när jag var upp så smög jag förbi kylen & tänkte att jag skulle ta en, bara 1 chokladboll som min lilla Smilla bakade igår. Det blev givetvis raka spåret in på toa, tvätta hår & ansiktet. Tur att ingen av ungarna kom upp, dom hade fått en chock & trott att någon från ett annat land hade brytit sig in i vårt hus!

Efter detta bar det av upp till tvättsugan, yes! tvättid fanns det, ner igen, riva ur sängkläderna som såg ut som rena eländet, upp igen, ner igen, andas, andas! Sätter mig vid datorn som jag alltid gör en stund tidigt på morgonen innan barnen vaknar för att få den enda fjuttiga lilla "egentid" jag får. Ja då kommer den ena efter den andra upp på löpande band, sitter med mitt ansikte rött av allt skrubbande & tänker att min tid kommer jag aldrig få pengar för! Sen kör vi igång, fullt ös medvetslös för att få alla klar för skola & dagis. Efter diverse klagande & gnällande kommer vi äntligen iväg. Kör mot dagis när bilen totalt dör! Ängla 3 år säger innan jag ens hann fatta vad som hände -jaha soppatosk igen! Efter diverse svordomar konstaterar Ängla att man inte får svära. Som tur var så hade vi bara hunnit ut på vägen utanför vårat hus. Fort, fort, gena hem med barnen som vantar hängandes i luften...ringde grannen, iväg köpa bensin, tillbaka, in i bilen, till dagis & skola, svetten sprutar, äntligen hemma, av med kläderna, på med ett långt linne ANDAS! Nej just det, jag hade ju tvättstugan, ytterligare en gång med diverse svordomar & då ska ni veta att jag kan en hel del av dom) upp till tvättsugan. Sket fullständigt i att jag bara hade ett linne på mig. På väg ner har så jäkla bråttom trots att jag egentligen inte behövde ha det så jag springer iväg nästan en hel trappa till förbi min egen dörr! Snacka om att vara snurrig eller kanske det heter stressad vad vet jag!? Kunde inte låta bli att fnissa för mig själv när jag kom in, tänk om någon granne hade kommit! Denne hade nog undrar vart i hela h-e jag skulle med bara ett linne & barfota? Våran trapp är liksom den sista innan man når porten.

Så här sitter jag nu & funderar fortfarande på hur jag ska kunna få lite pengar för min tid? Men det är nog omöjligt! Tvättstugan väntar & jag ska köpa ett stort inbrottsäkert hänglås för nattätande fetton! Det är ingen som har läst ända hit va? Näe nu ska jag lägga ner, men jag bjussar på ett härligt recept senare om ni känner för att lyxa till det lite så här på en Fredag.

Over & Out!

På tal om nagellack

2010-09-09T15:11:00.002+02:00

Ni kan ju inte ens föreställa er hur vimsig jag är! Trots att jag läser i min egen blogg så missar jag att lägga ut vinnaren av de tjusiga nagellacken från Mavala. Hallå, sök hjälp! Jag blev nästan golvad nu när jag skulle ta tag i saken & ser att det är hela 9 deltagare denna gången oxå. Nu har ni slagit rekord! HAHA! ;) Jag räknar helt enkelt kommentarerna uppifrån & ner när jag utser vinnaren.

Vinnare är ingen mindre än Melinda "Pinglan" Grattis till dig tjejen, det är du värd! ;) Maila mig din adress till ulrica.jonsson@hotmail.com

På tal om nagellack så har ni säkert redan sett dom här coola lacken från Isa Dora som krackelerar. Finns i en hel del nyanser, själv investerade jag i mina favvo nyanser svart & rosa.

Nu ska jag försöka att komma ihåg att "gå" när jag går från datorn, hehe! ;)

Höres snart.

Puss&Kram

Ulrica

Me, Myself & I

2010-09-07T06:36:00.001+02:00

Del. 1
Jag tänkte att ni som inte känner mig eller ni som känner mig ska få veta mer om vem jag är. Jag tror verkligen varenda dag att jag ska hinna skriva i bloggen, sådär en tre gånger! Välkommen till verkligheten, jag hinner ju inte ens skriva en gång om dagen. Snacka om obotlig tidsoptimist utan verklighetsförankring & ingen sjukdomsinsikt! ;) När mammsen blev himmelens vackraste ängel blev jag deppig under en lång tid vilket resulterade i en hemskt lång & jobbig tid. Detta resulterade i att jag har tröstätit som en IDIOT så numera är jag ett FETTO, pinsamt men sant!!! Speciellt då jag förespråkar att vara hälsosam & jag aldrig har kunnat förstå människor som kan göra så mot sin egen kropp.

Jag kommer alltså inte i mina älskade partyjeans (inte för att jag kommer på något party heller!) men nu försöker jag alltså gå ner i vikt. Jag har aldrig någonsin vägt över 60 kilo, förutom när jag varit gravid då förstås. Jag brukar väga runt 55 kilo men nu mina kära vänner väger jag 65 kilo & kan säga bye bye till hela garderoben, fan också! Inte nog med att jag känner mig som en flodhäst så frågar folk om jag är gravid till på hela köpet! Smockan hänger i luften nu vill jag lova!Så om du bor här & råkar möta mig på stan eller i löpspåret (kommer aldrig att hända! ) fråga INTE om jag är gravid för då får du skylla dig själv! Så ni kommer att få följa min viktresa genom helvetet! ;) (Å nej 65 kilo är inte så mycket, jag vet. Men när man brakat upp 10 kilo i vikt rakt av & alla kläder är för små så är det inte så häftigt längre!)

Jag är extremt vimsig, kommer aldrig ihåg något då hela huvudet är fullt av alla måsten eller helt tomt av ren dumhet! ;) Jag kommer ALLTID försent om jag bestämt tid med någon & då inte för att jag inte respekterar andras tid eller rent utav är så dum så att jag helt enkelt inte bryr mig om att andras tid är värdefull, utan för att jag är så sjukt vimsig & som sagt obotlig tidsoptimist! Så det kommer jag att fortsätta med även om det så är självaste kungen jag har bestämt träff med! ;) By the way så finns det många som tror att dom är kungar, så vänligen ta åt er av detta!

Jag är extremt pedantisk nästan sjuklig, tyvärr kan jag inte städa lika mycket som förr då kroppen säger nej av värk. Har förvisso sett tjusningen med det hela, då kan jag ju ÄTA hela dagarna, haha! Nej nu skojar jag bara men jag har insett vad mycket viktigare saker jag kan använda tiden till som att vara med mina barn. Stökar alltid på hemma med inredning, möblera om etc. Tror ni inte på f-n att jag "råkade" hitta mullvads färgade gardiner på Hemtex som fick följa med mig hem & numera pryder vårt kök.

Jag är en riktig grym skaparsjäl som älskar att pyssla med allt som går att pyssla med. En del av er vet att jag sysslar med scrapbooking & har jobbat för olika butiker. Ni kan se mina skapelser i min andra blogg. Jag älskar att pyssla med inredning, sy, göra tavlor, kort sagt allt man kan pyssla med eller oxå kan man kalla det för PRO-pyssel. Hemmagris som jag är (=stormtriv med att vara hemma) så finns det väl inget härligare än att komma in i ett rum som just är omgjort.

Läste du hit så gjorde du det bra, det blev ett lååångt inlägg. Jag har mycket mer att berätta men det tar vi nästa gång, okej! ;)

Fortsättning följer..

Puss&Kram

Ulrica

Färgglad Utlottning

2010-08-30T08:34:00.004+02:00

Här ska lottas allt vad ni orkar! ;) Gratis ÄR gott så du kan väl ändå inte låta bli att lotta när det enda du behöver göra är att skriva några rader, när du ändå är ute & surfar. Sen hålla lyckotummarna & vänta på att postis ska komma med ett fint litet paket. ;)

Dessa snygga lacker kan bli dina, givetvis i den härligt leriga mullvadsfärgen samt en uppigande rosa som kan behövas nu i höstrusket. (snart hänger det mullvadar överallt hemma hos oss, hehe!) Hursomhelst lotta gör du genom att lämna en kommentar, blir följare & länka till detta inlägg. Kom igen nu, detta klarar ni! Roligare än så här blir det inte på en Måndag...vimsig som jag är glömde jag att tillägga att du kan vinna dessa ända fram tills på Fredag den 3 September.

Puss&Kram

Ulrica

Budget vs. Lyx

2010-08-29T17:30:00.002+02:00

Mavala 45 kr-Chanel 245 kr.

Jag har båda lackerna, det är nästan samma nyans & jag tycker att hållbarheten är densamma. Så för att utvärdera dessa så hamnar dom på en delad första plats. Det kan i många fall löna sig med budgetvarianten. Själv är jag ingen märkessnobb även om jag kan erkänna att oftast när jag hittar något så "råkar" det vara det dyraste. Jag kan absolut välja H&M framför andra märken förutom när det gäller jeans då är det bara märke som gäller. När det kommer till skor har jag tappat räkningen på hur ofantligt mycket pengar jag lägger ner på det. Smink & hudvårdsprodukter är även detta något jag aldrig snålar med då jag faktiskt i detta fall märkt att märke & därmed pris gör en väsentlig skillnad. Jag har en hel del skönhetstips på lager som jag ska dela med mig av. Själv råkar jag vara besatt av allt som är mullvadsfärgat, kläder, smycken ja allt! Det hela slutade med att jag "råkade" slinka in på Hemtex & köpte gardiner till köket i denna sköna nyans. Råkade oxå slinka in på en hel del andra affärer, resultat kommer senare & härmed är månadspengen slut. ;)

Kommer att uppdatera med en färgglad utlottning under kvällen, så håll utkik! ;)

Puss&Kram

Ulrica

Transexuell modell-Lea T

2010-08-26T13:28:00.001+02:00

För er som inte redan vet så är den transsexuella brasilianska modellen Lea T någon som har berört hela modebranchen & fler med dem. Hon har modellat för italienska Vanity Fair, poserat naken för franska Vogue & frontat Givenchy`s höstkampanj. Hon/Han eller vad man nu ska säga kan inte passa bättre som modell då chefsdesigner Riccardo Tisci är känd för att gärna förstärka det androgyna i sina kollektioner.

Att det är många som har reagerat väldigt stark på detta & då i synnerhet av nakenbilderna är ju förståeligt! Jag kan inte för mitt liv förstå varför det ska vara nödvändigt med foton på en kvinnokropp med sk. bihang på!? Vad är det för nytänkande med det? Transsexualism har funnits sen stenåldern, okej kanske inte men nästan! Jag har slumpat bloggar som jag börjat läsa med någon bild på blogginnehavaren & tänkt, vilken snygg tjej. Tänk er, snygg tjej. Surt när jag läser vidare & snart inser att det egentligen inte är en tjej. Eller säger man så? Vad tycker ni? En annan fråga som dök upp nu, står Hon/Han upp eller sitter ner på toaletten, hehe! ;)

Puss & Kram

Ulrica

Superfin Nanook dress SÅLD

2010-08-20T15:31:00.006+02:00

Har du kanske oxå en liten prinsessa där hemma som "bara måste" ha den här snygga dressen i stl. 86/92 från Nanook of sweden? :) Isåfall har ni en riktigt snygg dress här med jacka & hängselbyxa, perfekt att använda höst/vår som regn/vindress & vintertid med ett underställ. Byxorna är helt oanvända, jackan är absolut i nyskick samt djur & rökfritt. Det är nämligen på det viset att min sötaste lilla Ängla hade nämligen två dressar därav anledningen till att denna ej blev använd. För dig som inte har erfarenhet av Nanooks kläder kan jag garantera att den är otroligt slitstark & fungerar alldeles utmärkt även på vintern då det är ganska kallt. Tvättas i maskin 40% och kan torktumlas på låg värme.Vattentäthet: 10000 mm, andningsförmåga: >10.000 gr/m2/24h

Nypris för jackan 899 kr, nu 600 kr, nypris för byxan 749 kr, nu 500 kr. Kan sälja dressen som ett paket för 1000 kr samt skicka den & du betalar frakten. Det är först till karn som gäller så passa på att fynda nu!

Kramen så länge!

Murphy´s law or just bad karma?

2010-08-18T11:56:00.001+02:00

Ja vad kan man säga!!! Min sedvanliga otur eller är det månne så att det vilar en förbannelse över mig? Visserligen har jag i det senaste kraschat 2 speglar=14 års olycka, hehe! Det har nu varit en del dagar då man övervägt "självdöd" (som en kompis son kallade det, haha!) Dessvärre så insåg jag att även detta skulle misslyckas som dessa planer lades på hyllan vid blotta tanken då jag inte vill ta några risker. En veckas förkylning, en vecka på kryckor & när jag äntligen kunde börja stödja någorlunda för att kunna ta mig från punkt a till punkt b så åker jag på en smaskig magsjuka. Så igår var verkligen en av dessa självdödsdagar! Inatt kom sedemera nästa glada överraskning, en pizza i sängen av självaste lilla prinsessan, (Ängla 3,5 år) visste inte att prinsessor kunde få magsjuka! ;) Hursomhelst bar det av raka spåret in i duschen med ett storgråtande barn som frös så läpparna var kårblå, stackars liten! Tvättmaskinen åkte på trots att det var mitt i natten & tvättstugan går varm idag. Så, nu är det bara att invänta att nästa lilla prinsessa ska komma med den glada överraskningen, yay!

Jag har som ni sett ganska nyligen startat denna blogg & har så otroligt mycket på hjärtat så nu kan ni vänta er stor aktivitet här framöver när jag är på banan igen. =) För er som inte läst min andra blogg kan jag berätta att jag är en tjej som har en hel del åsikter som jag gärna delar med mig av, en del skapar debatter, andra kanske är intressant & en del kanske är rentav totalt ointressant, men det får ni ta. Jag säger vad jag tycker, sopar ingenting under mattan, jag nämner inte någons namn om jag har någon jag måste yttra mig om, är det så att förövaren, läsaren känner sig träffad säger det mer om denne än om mig! Om du inte är beredd att ta sanningsenlig information så läs inte denna blogg. Jag räds inte att berätta för vad jag tycker & står för, ej heller förkasta onda ting såväl som goda.

Förövrigt kan jag berätta att jag lider av FMS som är en riktigt vidrig sjukdom som kan leda till en hel del klagande & gnällande! ;) men det får ni oxå leva med. Detta har gjort att jag verkligen lärt mig att uppskatta små saker & jag försöker verkligen njuta av livet, det stunder jag mår lite bättre försöker jag verkligen njuta av livet & framförallt ta vara på tiden. Jag har en ganska sjuk humor och det hoppas jag att fler av er har då jag även gillar att skriva om detta & visa bilder eller videoklipp etc. ;)

Min älskade mamma gick bort i cancer i jul som var, alltså -09 & sedan dess har jag haft en väldigt tung tid. Känns som halva mitt jag försvann med henne, som att jag står här liten utan karta & kompass. Mamma var en stor del av vårt liv så jag kommer säkerligen att skriva en hel del om min älskade mor. Till dig mamma vill jag säga att jag vet att du finns hos oss & jag har dig med i min själ & hjärta vart jag än går. Allt kommer att ordna sig, minns du att vi alltid sa det, du behöver inte vara orolig. Trots att det var otroligt tufft så har jag gått starkare genom detta helvet! Jag saknar dig & älskar dig av hela mitt hjärta! ♥♥♥

Puss&Kram

Ulrica

Vinnaren äntligen dragen!!

2010-08-15T11:27:00.000+02:00

Jag har haft en hård tid! (Varför kommer i nästa inlägg, för er som är nyfiken!) Men nu är det dags att berätta vem den lyckliga vinnaren av örhängena från GT blev. Dragningen gjorde med hjälp av Random, det var hela elva personer som var med. Vilken succé, haha! ;) Med tanke på att gratis är gott så trodde jag att några fler skulle hänga på.

Hursomhelst så kan jag meddela att vinnaren är som ni kan se nummer 9 vilket resulterar i ingen mindre än en härligt pysslig bloggerska Snor & Glamour, stort GRATTIS & kram till dig tjejen. Jag har kanske redan din adress men för säkerhetsskull maila mig den ändå. (är ju ganska vimsig så man vet aldrig med mej!) ulrica.jonsson@hotmail.com

På återseende inom kort då ni ska få höra om mina helvetesveckor!

Puss&Kram
Ulrica

Utlottning av supersnygga örhängen

2010-07-30T17:50:00.000+02:00

Här mina kära vänner har jag nu en utlottning för att fira min nya blogg! =) Du kan vinna dessa supersnygga örhängen i form av änglavingar. Vill du ha en chans att vinna så lämnar du en kommentar, länkar till detta inlägg hos dig samt att du blir en följare av min blogg.

Dom är även användbara till en hel del annat för dig som är lite pysslig av dig. Jag kommer att använda dessa både som örhängen, brosch, scrapping etc.

Utlottningen pågår till Fredag den 6 Augusti kl. 21.oo så lotta hårt & ett stort lycka till! ;)

Vinnare drar jag med hjälp av Random & presenterar denne Lördag den 7 Augusti.

Puss&Kram

Sommarens hetaste

2010-07-23T21:42:00.000+02:00

Sommarens underbara nude, sand & mullvadsfäger går igen i såväl kläder som smink & accesoarer. Här är några av mina sommarfavoriter som är ett måste & även jag har investerat i dom.

Linne i sandfärg Bik Bok 199 kr, klänning i creme H&M 349 kr, Chanel nagellack i underbar mullvadsfärg 250 kr, Örhängen Gina Tricot 79 kr, Skjorta i sand Lindex 349 kr, Sandaletter i sand Top Shop ca 600 kr, Ögonskuggor Dior Dentelle 585 kr, Clutch med rosetter Gina Tricot 129 kr (passa på att fynda, just nu rea på alla deras väskor 49 kr) Lysterpuder Dior 590 kr, Sandaletter svart Bronx 1395 kr, Armband sandfärger Nelly 79 kr, Rin Kum Kum 799 kr, Klänning rosa spets Nelly 399 kr, Maxiklänning mullvad Lindex 249 kr

Keep on dreaming girls! ;)

Puss&Kram

Here i am!!

2010-07-23T20:20:00.000+02:00

Hej & varmt välkommen till min nya blogg. Tanken med denna blogg är att jag i ord & bild ska kunna låta er ta del av det jag tycker mest om här i livet. Det kommer att handla en hel del om funderingar här i livet, familjen, skönhet & tips, inredning, & massor med mode, vardagslyx & glamour.

Jag har även en blogg som till största delen handlar om scrapbooking & jag har länge tänkt att jag ska starta en blogg som kan handla om lite mer privata delar av livet. Det känns som att jag inte vill blanda ihop pysslandet med personligheter då det är en hel del olika kategorier av människor som läser olika bloggar.

För er som är intresserad av att kolla in min andra blogg & alla mina skapelser så kan ni hitta länken i min sidebar.

Ha det gott

Puss&Kram

Ulrica J-a never ending story

***Du är så otroligt älskad & saknad! Jag vill ha tillbaka dig min älskade mamma!***

***Grattis min älskade Nathalie!***

***Grattis min älskade Kim!***

***Grattis min älskade William***

***Nu är hösten här & jag är tillbaka!***

***Nya Lampor & lillpricken!***

***Mitt liv & jag!***

***I´ll be back***

***keep on going***

***Blog of the week***

***Nya Brillorna***

***Life is a maratonlopp?***

***På tal om nagellack***

***Me, Myself & I***

***Färgglad Utlottning***

***Budget vs. Lyx***

***Transexuell modell-Lea T***

***Superfin Nanook dress*** SÅLD

***Murphy´s law or just bad karma?***

***Vinnaren äntligen dragen!!***

***Utlottning av supersnygga örhängen***

***Sommarens hetaste***

***Here i am!!***

Du är så otroligt älskad & saknad! Jag vill ha tillbaka dig min älskade mamma!

Grattis min älskade Nathalie!

Grattis min älskade Kim!

Grattis min älskade William

Nu är hösten här & jag är tillbaka!

Nya Lampor & lillpricken!

Mitt liv & jag!

I´ll be back

keep on going

Blog of the week

Nya Brillorna

Life is a maratonlopp?

På tal om nagellack

Me, Myself & I

Färgglad Utlottning

Budget vs. Lyx

Transexuell modell-Lea T

Superfin Nanook dress SÅLD

Murphy´s law or just bad karma?

Vinnaren äntligen dragen!!

Utlottning av supersnygga örhängen

Sommarens hetaste

Here i am!!